Lunds förlossning

09.08.2017

Den resan på 1 timmer kan jag säga vi hade hoppet om att dom skulle ha fel... Att min bebis levde och att dom hade fel på den där apparaten. Hoppet är det sista som överger en kan jag säga. Vi satt där i bilen och man förstår inte jag och syster satt och skrattade och pratade för man vill inte förstå. Jag tror det är en försvarsmekanism. Men ja det kom tårar i mellan åt absolut gjorde det de. Johan satt bara tyst i baksätet. Jag kommer ihåg att jag va orolig också just det att jag vet ju inte var förlossningen ligger i Lund. Alltså tänk er själva denna situationen ni har fått ett chockbesked och nu ska ni köra 10 mil till en stad ni inte känner till och ni har inte en aning om var du ska. Nej jag vet så här får det absolut inte gå till. Som tur va så visste Annelie vart vi skulle. Vi kommer fram och parkerar bilen och går in och ringer på klockan in till förlossningen. Det kommer en dam ut och jag presenterade mig och hon bara kollade på klockan och frågade hur långt vi hade kört, och då berättade vi att vi hade 1 timme ner till lund. Hon visar oss in på ett rum Jag, Johan och Annelie. Hon pratar och frågar oss var vi kommer ifrån, vad det är som har hänt.. Hon kopplar upp mig på förlåt jag vet inte vad det heter men det man kollar hjärtljuden på bebisen med. Hon bara jag hör ett svagt hjärtljud säger hon, min syster skiner upp kommer jag ihåg och jag säger till henne att hon inte ska ropa hej än. Damen kopplar på en pulsmätare på mitt finger och säger att min puls låg på 119 och den pulsen hon hade på magen låg på runt 122. Ja jag blev glad inombords men som jag sa till min syster ropa inte hej än. Läkaren kom in och dom tog fram ultraljudet och började undersöka Tex. Hon tittar på mig och säger att nej där är ingen hjärtaktivitet och inget puls så tyvärr din bebis har dött. Då rasade hela vår värld, både min Johans och min systers. Känslorna kan jag inte beskriva, vi som har varit med om det vet men man kan inte förklara för en som inte varit med om det. Bm i Lund va helt underbara, ödmjuka, snälla, och dom sa hela tiden att ville vi fick vi vara kvar, vi fick stanna hur länge vi ville. Men både jag och Johan kände att vi ville hem, hem och sova hem och ja få landa få ta in detta hemska som hade hänt. Vi fick en tid att vara på Csk kl 9:30 dagen där på den 10/8. Så vi åkte hem, vi va mest tysta jag kommer inte ihåg så mycket om vi sa något mer än det man ställer sig att VARFÖR JUST VI.... Varför vi???????  Vi kom hem med förlossningsväskan som va packad med blöjor, barnkläder ja det du ska ha med dig när du ska in på förlossningen. Men nu så stod jag och tog bort allt utom kläderna jag villa att vår son Tex skulle ha på sig när han hade föds. Vi plockade även bort spjälsängen, bilstolen som satt färdig i bilen, kläder, ja allt som hade med Tex att göra så att vi inte skulle komma hem sen och behöva se allt och behöva plocka bort det då. Sen gick vi och la oss i sängen och där snurrade tankarna inför dagen där på, vad som skulle hända och även vad som hade hänt. Man förstår inte så mycket av vad som hade hänt. Den natten sov jag några timmar ja det gjorde jag men det va bara för att vi va helt slut på energi. Vi sov för vi va helt slut. Men drömmarna va där många konstiga drömmar.