Hemma

26.10.2017

Nu är man hemma och allt är tyst. Det är inget som stämmer med det man trodde man skulle få uppleva. Barnskrik, Trötthet, Blöjor, Kräk, Förvirring, Familjen hälsar på, Inget av det bara vi jag och Johan. Tårar, Förvirring, Tomhet, Arg. Alla frågor man ställde sig varför vi, vad har hänt, har detta verkligen hänt, ja jag kommer inte ihåg allt man tänkte och pratade om men en sak vi aldrig har tänkt tanken om det är att det är vårt fel. Nej Det är inte vårt fel att han dog. På måndagen vaknar vi och håller om varandra hårt. Vi pratar lite om Tex och gråter lite och pratar lite till. I dag den 14/8 så fyller Annelies ena son år Charlie han fyller hela 5 år. Men vi ska inte bara fira honom, utan Annelies äldsta son fyllde 16 år den 12/8 när Tex föddes. Och ville vi komma så fick vi gärna åka ner på frukost kalas. Och jag kände att jag ville ner till Annelie och vara där, det va en stor trygghet att kunna prata med henne för hon hade varit med under hela resan. Hon va lika drabbad som vi. Det va vi alla tre som hade tagit del av denna hemska men underbara resan att äntligen få träffa Tex. Men nu va det lite annorlunda också för nu va där några fler vi inte hade träffat som min mamma, Saras bebis, lilla Jack och Charlie, och Albin. Jag va så nervös men jag vet inte varför. Plus att man hade fortfarande lite av skammen kvar över vad som hade hänt. Jag visste inte hur jag skulle reagera på bebisar men i huvudet va det inga problem men man vet aldrig för känslorna kan ta över. Man tror en sak men man reagerar på ett annat vis. Men när vi kommer dit så är det skönt alla pratar och det blir ingen dyster stämning när vi kommer. Vi har nog med mörker över oss så vi ville att omgivningen skulle hjälpa oss med lite ljus i vårt sällskap. Och det fick vi direkt när vi kom ner till Annelie. Där möts vi av barnen som springer och skriker (ha ha ha) och vi pratar som vanligt och kramar varandra och jag pratar med Amelia som sitter i mammas famn. Go lilla Amelia med ett stort leende med öppen mun. Det va skönt att komma hemifrån. Vi åt frukost och vi pratade om vad som hade hänt inne på Csk och vi visade bilder på Tex för mamma. Det va så skönt att få vara runt familjen och denna dagen va det soligt så vi kunde sitta ute i den friska luften. Sen senare den dagen så träffade vi Emely och Adde och deras två töser Mindra och Milea. Dom kom för att fira pojkarna. Direkt kom flickorna in till mig och frågade var Tex va. Varför han inte va där. Var han va. Emely hade försökt förklara för dom men dom förstod nog inte riktigt då vad som hade hänt. Mina tårar kom och lilla Milea tittar på mig och kryper upp i min famn och ger mig en stor kram. Och vi förklarade så gott vi kunde för flickorna att han va en ängel. Den eftermiddan åkte vi hem och va helt slut på energi. Det tar jätte mycket energi att vara så här ledsen och ha en så saknad efter någon. 

Sen på Tisdagen så ska sånt där fixas som försäkringar, försäkringskassan , läkarintyg, ja papper hit papper dit ja jag vet knappt själv vad som händer här. Men Johans mamma kommer och äter frukost med oss. Hon va till stor hjälp med allt det där runt oss försäkringskassan, försäkring, begravning, ja allt som måste göras. Jag hade aldrig orkat eller klarat av och fixa allt det. Huvudet funkade inte jag kunde inte ta i mot någon information som fastnade. Jag glömde allt direkt när jag hade fått det till mig. Så att Gunnel kom varje morgon och åt frukost med oss och fixade papper och anmälan, att hon handlade till oss så vi fick mat i magen, hon kom med mat som vi kunde värma. Det var guld värt för vi hade ingen ork till något. Bara att tänka tanken att handla fans inte på kartan dom första dagarna. Sen sakta men säkert så tog vi tjuren i hornen och gjorde det. Bara att gå ut och visa sig var jobbig nog för oss, men Johan har varit en klippa där för mig att han har sagt att nu ska du följa med till affären. Och sen blev det att vi träffade på kompisar och vänner och då fick man stanna och prata med dom. Vissa vänner och kompisar kom och vissa gick och vi har fått nya kompisar och hört av vänner som man inte har pratat så mycket med som har hört av sig massor nu. Alla blombud som kom (Tack säger jag för alla fina blommor). All denna omtanke och stöttning vi har fått värmer. Tack alla som har funnits runt oss i denna tid. Och svärmor som hjälpte oss så vi fick pengarna vi skulle ha annars hade vi suttit här nu och kanske inte fått tummarna loss för det är inte det man tänker på man ska inte behöva tänka på när sånt här händer. Dagarna går så på morgonen ringde vi svärmor att hon kunde komma och äta frukost och sen när hon åkte så kom kanske någon annan eller så körde vi iväg en runda. Vi skojade lite att alla vägar går till Hässleholm...... Ja under en viss period så gjorde dom det för det började eller så slutade dagen med att vi hamnade hos Annelie i Hässleholm. Dagarna kommer och går med glädje och sorg. Vi hankade oss fram så gott det gick. Och tog en dag i taget och gör än i dag.  

Denna fick Tex av Johanns min syster.
Denna fick Tex av Johanns min syster.