Söndagen 13/8

26.10.2017

Söndagen vaknar vi Jag och Johan. Tex ligger bredvid vår fina enkla dubbelsäng. Idag kom vi överens att vi skulle åka hem. Annelie hade åkte hem dagen innan. Vi låg och myste lite i sängen, sen gick vi upp och gjorde vid oss lite och kollade till Tex. Gud så fin han va vårt lilla underverk. Tänk att vi hade skapat denna lilla goa varelsen. Sen kom tårarna igen att varför vi, varför skulle detta hända oss. Varför skulle detta ske vi var så nära mållinjen. Mina andra syskon Sara och Emely hörde av sig och ville komma in och träffa Tex och säga farväl till honom. Det va ju det vi skulle göra denna söndagen vi skulle gå där i från utan vår bebis. Frans ville också komma in och träffa oss, Annelies man. Så vi bestämde att Emely, Sara och Frans skulle komma och fika hos oss och träffa Tex. Denna gången kändes det jätte bra att visa upp honom, (det gjorde det även när min pappa och svärmor kom så blev allt mycket lättare). Vi pratade med Bm så vi skulle få in kaffe och en kaka, och det va absolut inga problem. Klockan blev 12 och Sara, Emely, Frans och Annelie kommer in. Nej Annelie kunde inte vara ifrån oss hon ville komma in igen och hålla Tex hand. Jag och Emely hade facetimeat kvällen innan så hennes två flickor fick se Tex. Dom vinkade och pratade med honom och frågade en massa om honom. Men nu hade vi besök av mina syskon och Tex fick en fin nalle av Amelia (Saras lilla flicka). Emelys flickor hade målat teckningar till Tex som han fick med sig sen. Vi satt och pratade och jag berättade om min förlossning och hur jag hade upplevt det. Tårarna rullade vi skrattade vi grät men vi hade varandra, det va så skönt, hade jag kunnat så hade jag viljat stanna där stanna tiden hos Tex. Få hålla honom och titta på. honom och känna på honom. Alla åker hem och jag och Johan är kvar. Det är nu allt blir verkligt att vi ska åka hem snart, utan vår bebis. Vi ska lämna honom här på sjukhuset och åka hem själva i bilen. Vi ska se det tomma barnrummet där Tex skulle växa upp i. Det vi hade byggt upp till honom. Hans säng han har fått ärva från Ronja och hennes bror Kasper. Den dom har sparat i många år bara för att mitt barn ska ha den. Det är nu jag bryter ihop. Även nu när jag skriver detta så kommer tårarna. Denna känslan är hemsk att lämna sitt barn. Att inte få ta sitt barn med sig hem. Vi skulle ju bli en familj. Varför ska detta hända oss varför. Allt vi såg fram i mot allt har bara försvunnit. Nu är det många tårar som faller och jag har min Johan som står och finns där. Min älskling som finns där när jag rasar. Vi finns här nu för varandra och det är bara vi två som vet hur det känns och vad vi går igenom. Vi får prata med en läkare om lite olika saker och hon frågar oss hur vi mår och hur vi känner. Hon berättar även att vår Bm kommer vid två och att vi får gärna vara kvar tills då om vi vill säga hejdå. Karin kommer in undersköterskan som har varit hos oss och kramar om oss. Hon kommer in och pratar och frågar hur det är med oss om vi har tänkt åka hem. Hon frågar hur vi känner för att åka hem och om vi har någon hemma som kan hjälpa oss dom närmsta dagarna. Hon lovade att hon skulle ta hand om Tex under tiden han var kvar på Csk. Jag går fram till min ängel och säger tyst hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder och att han kommer snart hem. Och att vi väntar på honom hemma. Jag pussar hans panna sen är det dax att gå. Ja tårarna kom och dom slutade nog inte att rinna förrän vi somnade den kvällen hemma i vår säng. Nej detta är det värsta som kan hända en att förlora ett barn.        

Familjens Lilla Ängel
Familjens Lilla Ängel