Är detta sant?

2017-07-31 är bf. Nu är det när, han kan komma när som helst. Ja längtan var stor och det ska bli så roligt att vi ska bli mamma och pappa till Tex. Och vi ska bli dom bästa föräldrarna. 

Den 24/7 fick vi ett tillväxtultraljud för att bm tyckte att kurvan stack iväg. Vi kommer dit och allt ser bra ut en stor och frisk pojke och gott om fostervatten. Det är bara att vänta så kommer han snart ut till den stora vida världen efterlängtad. Vi åkte hem glada och nöjda och förväntansfulla.

Den 3/8-17 ska vi till bm och göra den vanliga kollen kolla blodtryck, urinen och lyssna på bebisens hjärta. Men idag fick vi en ny barnmorska för vi hade tagit fel på var vi skulle vara. Nu är det så att under semestern så stänger vår kommun mödravården så vi måste åka till en annan kommun för att träffa en bm. Men detta är bara under några veckor men i alla fall så fick vi prata med en annan bm. Vi kommer in hon kollar blodtrycket och urinen och det ser bra ut, hjärtljudet va starkt och det lät fint sa hon. 

Bm började berätta att i min ålder måste man ha koll på fosterrörelserna, för risken att fostervattnet ska sina är stor. Så vi skulle känna efter så att det inte minskade. Och vi lyssnade på vad hon sa men man lägger ju inte så stor vikt över det hon säger för det händer ju inte oss. Inte en chans att det kommer att hända oss. Hon sa även att hon ville inte se oss nästa vecka utan då måste han vara ute. 

Den 9/8 kom och det va dax för nästa besök hos bm. Då va min bm tillbaka från sin semester. Vi satt ute i väntrummet och väntade när förra veckans bm kommer och hon ger mig en ja ska jag säga en orolig blick. Men jag la inte så mycket tanke på det då. Jag lämnar mitt urin och jag får min lapp med mina värden sen går vi in till min bm. Vi sätter oss ner och börjar prata om hur hon har haft det under sin semester och hur dåligt vädret hade varit här hemma. Ja vi satt och små pratade om allt och lite till. Hon tar min lapp från urinprovet och lägger in det i datorn. Hon kollar mitt blodtryck och det ser bra ut. Hon säger till mig att jag inte ska dricka så mycket ramlösa pga att där är salter och det binder vattnet som jag hade samlat på mig. Hon ber mig lägga mig på britsen, och jag hoppar upp där som ett förväntansfullt litet barn. Mina tankar va att jag snart skulle få en dag eller tid när dom skulle sätta igång mig för jag va i v 41 +1 så det va ju snart dax, antingen kommer han själv eller så får dom sätta igång oss. Jag lägger mig på britsen och drar upp klänningen och bm börjar köra micken på magen, men inget hjärtljud. Hon letar och letar och letar men vi hör inget hjärtljud. Jag kollar på Johan och ser att han börjar bli nervös och orolig. Jag säger lugnt till honom att dom hittar det snart va lugn. Bm tittar på mig och säger att jag hittar inget hjärtljud. Jag tittar på henne men hon ser att jag inte tar in den informationen som hon precis har gett mig. Hon säger att hon ska hämta en annan bm som ska lyssna, och hon börjar leta men hon hittar inget hon heller. Hon bara du vet vad som kan ha hänt säger hon till mig. Men jag kan inte riktigt ta in det. Hon går ut och min bm sätter sig vid skrivbordet och ringer in till Csk. Då börjar det sjunka in i mig vad det är dom har sagt. Bm lägger på luren och tittar på oss och säger att Csk kan inte ta i mot er så ni kan välja på Växjö, Lund eller Helsingborg.Ja just det där sitter vi och har precis fått reda på att dom inte har hittat något hjärtljud och att vi kan inte köra in till Csk för dom har ingen plats. Så nu ska vi köra allt i från 10 mil till 13 mil enkel resa, iväg från vår trygghet, chockade och ledsna. Vi valde Lund det va närmast oss 1 timme tar det att köra. In till Csk tar det kanske en kvart. Jag ringer min syster och hon släpper allt hon har och kör oss ner till Lund. När vi sitter där i bilen så kan jag säga att hoppet är det sista som överger en. Den tiden det tog att köra ner den va lång men ändå inte, ja jag vet inte det är en stor förvirring men jag kan säga så mycket att min syster är en ängel. Bara att veta att man ska ner till Lund och ner på förlossningen och inte veta var detta ligger. Och tänk då om bara jag och Johan i chocktillstånd, som inte vet var det ligger ska ta oss dit. Det hade nog inte blivit bra. Men nu kom vi dit utan att köra fel.